Ja inte har jag ramlat av alltså. Jag red först Fonzie, longerade Fausto, red Teddy och red ut en liten runda på Ares i skritt och trav. Utan att ramla av. Sedan hämtade jag posten. Där fanns ett paket! Spännande! Slet upp det för att finna Zagals grimma och en fläta av hans man. PANG! Jag bröt ihop och höll nog på att dö på kuppen. Gud vad gulligt av Carro, som tog han om honom. Tusen tusen tack! Men vilken chock...

Det går annars ganska bra att hålla humöret uppe så länge jag sysselsätter mej. Men ibland blir jag sittande eller stående helt apatisk. Det kommer liksom över mej att han verkligen är BORTA. Ofattbart. Jag kommer aldrig aldrig aldrig aldrig att träffa en sådan häst igen. Hans väldiga hals och huvud med hans otroligt vänliga ögon. Han blänkade vita kropp och hans sätt att se på mej när vi var tillsammans. När han knyckte på nacken och skakade på huvudet av glädje. När vi sprang tillsammans in från hagen i regn. Jag hängande med en hand i hans täcke och han drog mej frammåt för att jag skulle hinna med i hans takt. Fort in i stallet! Zagal hatade regn.