Jag är en glad person. Alltid. Glad, positiv, optimistisk, framåtsträvande, envis. Jag helt enkelt hatar att tänka bakåt, vara negativ och att vara sur. Lika svårt har jag för människor som har dessa egenskaper. Eller jag tycker synd om sådana människor. Det måste ta så mycket oerhört mycket onödig energi?

Som de flesta vet så lever jag för hästarna. De är mitt liv. Jag älskar att vistas bland dem. Att mocka och rykta. Att rida och pyssla. Att sköta om sjuka hästar på jobbet eller att hjälpa elever att gå framåt i sin relation till deras hästar. Så för mej är det oftast väldigt enkelt att tänka och känna positivitet och glädje. Jag behöver bara gå utanför dörren och se dem, hästarna, så är jag lycklig!

I år har vi på många sätt haft ett väldigt framgångsrikt år på Stuteri Pepino. Vi har fått fina föl, hingstarna har utvecklats fantastiskt och haft framgångar på utställningar. Många fina ston har varit hos oss för betäckning och nu senast gjordes det fina reportaget i Hästmagazinet! Otroligt skoj! Ändå har det hela tiden varit något mörkt och bittert i bakgrunden. Något som flåsat mej i nacken och som jag envist vägrat att titta efter. Kollegor och så kallade PRE-entusiaster har ansträngt sej oerhört mycket för att ställa till det för oss. Jag har gång på gång förvånats över att andra har så mycket tid och energi att lägga på någon annan. Varför inte vara mer focuserad på vad man själv sysslar med och lägger sin tid och kraft på? Det är så mycket enklare!

Så här en blåsig och mörk lördagkväll så kan jag faktiskt bli lite sänkt. Känna mej uppgiven och kraftlös. Men en sak vill jag bara säga. JAG KOMMER ALDRIG ATT GE UPP! De  rena trakasserierna som vi utsatts för kan nog göra mej trött en liiiten stund. Men jäklar anamma! Mest av allt gör det mej bara ännu mera envis. JAG SKA VISA DEM! Jag ska kämpa ännu hårdare, jag ska satsa ännu mer, jag ska producera ännu bättre hästar och jag ska själv bli bättre, klokare och ännu mera ödmjuk. 

Så här kul är det ju med en P.R.E