Jaha, så man kom inte undan iallafall. Vintern är här. Med besked. 10-12 sekundmeter vind och snööö. Bläää! Inga pojkar fick komma ut i morse utan fick äta hö medan jag mockade. Kastade ner halm och släpade in till stonas lösdrift så de fick mysigt!
Red Mino i ridhuset idag och nu börjar det bli lite mera under kontroll. Galoppen testade vi idag igen, men han fullständigt exploderade och det är väldigt svårt att fokusera och skärpa till oss när man brister ut i gapskratt! Han är så himla festlig!! Nåväl, hästen är glad, frisk och superfräck. Det är typ underbart!!
Alazano fick vila idag och bara busa i ridhuset lös. Han älskar det! Hoppar, bockar och piper av glädje. Det är härligt att se hur mycket mera elastisk han blivit sedan han kom. Börjar kännas i ridningen oxå och det är så inspirerande! Bara två veckor kvar till tävling. Huu!
Hovslagaren var här idag och skodde Teo fram. Strålrötan nästan helt läkt och det ser fint ut! Även stona blev verkade och Quiero fick på sin tappsko. Idag blev Quiero så ridhäst. Eller sitthäst som Katrin, hans ägare, sa. Jag har suttit på honom i stallgången och det var precis så enkelt som jag trodde. Han brydde sej överhuvudtaget inte. Några gånger till sedan flyttar vi ut i ridhuset där jag håller på att befästa kommandona på lina. Bara att sätta ihop longering + stallgången och vips: RIDHÄST! ?

Ritmico fick ett pass i ridhuset och sedan fick jag köra hösilage till småkillarna och mysa lite med dem. Gick in och tände i brasan och åt en sen lunch. Kände mej ganska slut i kroppen och var klar med stallarbetet så jag slocknade helt enkelt på soffan. Det är ju trots allt fredag! Men när jag kvicknade till efter en timme, druckit lite kaffe och ätit en kaka, så nog katten hade jag lite ridlust kvar. Vad kan då vara bättre än att rida bästa Teo en fredagkväll! Sagt och gjort. En glad Teo utan minsta hovbesvär red jag! Älskar verkligen mitt ridhus och myskänslan att gå in där med sin häst, tända lamporna ich sätta på musiken. Livskvalité!
Ha en skön helg allihop!
//S

Heroe ZM
Här åker man till Spanien för att nöjesrida några dagar och så slutar det med att man har en PRE hemma i stallet. Hur blev det så?
Jag heter Anna Lindh och spanjoren i mitt stall heter Heroe ZM. I mars 2013 åkte jag tillsammans med några av mina elever till Spanien för att rida, umgås, äta och dricka gott. Några planer på att köpa häst fanns överhuvudtaget inte. Jag hade redan två hästar, vilket väl får sägas vara tillräckligt för de flesta av oss. Men hur det nu var så fanns det ju så många fina hästar på gården där vi var, så i början av april satt min man och jag på ett plan på väg söderut igen, för att provrida några hästar. Jag hittade två som jag blev mycket förtjust i, men efter många turer så passerade tyvärr ingen av dem veterinärt.
Där gick luften ur mig ett litet tag, men nu hade jag blivit så inställd på att jag verkligen ville ha en PRE, så när det dök upp en annons från Pepino med en vacker 4-åring från Andalusien så satte vi oss i bilen från Nyköping ner till Helsingborg för att ta en närmare titt.
Framme vid Pepino möttes vi av Sara, Klara och förstås Heroe. Vacker, vänlig och nyfiken. Provridningen gick fint. Heroe var något fundersam, eftersom jag håller på med akademisk ridkonst så var mina signaler lite annorlunda än han var van vid, men han var intresserad och hjälpsam, så det blev inga större missförstånd.
Vi kom överens om att jag skulle fundera till dagen efter och sedan ge besked, men vi hann inte köra mer än några få mil på väg hemåt, så var beslutet fattat. Jag ringde tillbaka till Sara och så var saken klar. Den 20 maj 2013 hämtade vi Heroe hem till oss. Några dagar senare sa min man ?Vet du att du ler varje gång du tittar på honom?? Ja, precis sådan är min känsla för denna fantastiskt sociala och vänliga häst.
En riktig guldstund var dagen när vi släppte ihop Heroe med två av våra andra hästar. En sådan glädje ser man inte varje dag. På http://wp.annalindh.nu/2013/06/champagnegalopp/ finns en film som visar detta. Det var samtidigt vår bröllopsdag, så det blev champagne i hagen!
I hagen finns ett litet dike som hästarna lätt kliver över. De andra fyra hästarna vill säga. När Heroe fick syn på diket tog det tvärstopp. Det hjälpte inte att alla de andra gick över och försvann bortåt. Han trampade olyckligt fram och tillbaka längs diket utan att våga gå över. Då var det inte mycket till hjälte över honom! Jag fick till slut leda honom över så att han kunde ansluta till de andra hästarna. Så höll vi på i fem dagar innan han vågade gå över själv! Diket går numera under namnet ?Heroes Crossing?. J
Jag ägnar mig som sagt åt akademisk ridkonst och undervisar även i detta. Jag valde därför att börja från början med Heroe och skola honom helt enligt dessa principer. Jodå, jag vet Sara, att du inte är alldeles förtjust i ar-ridna hästar, men det här kommer att bli så bra ska du se! J Jag har därmed arbetat Heroe mycket från marken än så länge. Jag har ridit också, men inte särskilt många gånger ännu. Fokus i arbetet har legat på avslappning och förtroende, att länga ut halsen som han gärna kortar upp och att placera och gymnastisera bakbenen. I dagsläget gör han både öppna och sluta i arbetet vid handen och på longerlinan. Vi har även börjat lära in hjälperna för samling. Väldigt försiktigt förstås, det är ju en mycket ung häst! Det handlar mest om att börja förstå signalerna.
En fundering som jag har haft med mig hela tiden är hur stor omställning det egentligen är för en häst som kommer från ett annat land med helt andra betingelser. De ska inte bara flytta en kortare bit och vänja sig vid nya människor och nya hästar. Nej, det är en mycket större omställning än så. Först en mycket lång resa. Sedan annorlunda foder, helt annat klimat, kroppen ska odla vinterpäls, hästkulturen skiljer sig en del, så jag gissar att de kan uppleva människorna som ganska annorlunda. Heroe har dessutom fått vänja sig vid lösdrift och barfotagång. Allt har gått väldigt bra och han trivs förträffligt i sin flock med sina fyra hästkompisar, men jag föreställer mig att allt detta tar väldigt mycket på krafterna. Jag har därför inte bråttom med någonting i hans utbildning, första året får gå åt till grundläggande arbete och till att alla förändringar får falla på plats.
Ett stort tack till Sara, Klara och till min förstående man. Utan er hade inte denna ljuvliga häst funnits hos mig idag!