Sagan om min bästa vän

Jag heter My och jag är 22 år. Jag ska berätta historien om mig och min häst Fausto, som vi köpte hos Sara våren 2009.
Min väg till en P.R.E är inte helt spikrak. Jag var en sån där unge som yrde runt på hopponnyer från början. Dressyr var mest ett nödvändigt ont. Jag fick en jättegullig hopponny när jag var tolv år och höll sedan på med hoppning tills min mamma blev medryttare på, och sedan köpte, en lusitanoherre i sina bästa år. Då fick jag upp ögonen för dressyr och plötsligt var hoppning helt ointressant. Där fick man ju inte alls samma magiska känsla. Min övervuxna D-ponny som jag hade då såldes och jag och mamma delade en tid på lusitanoherren. Det fungerade ganska bra ett tag men när man är sjutton år är det inte alltid så kul att dela allt med sin mamma och jag började längta efter en egen häst på nytt.

Jag hade bestämt att jag skulle ha ett halvblod, inte en sån där biljarderande iberisk häst som aldrig kommer få några poäng av dressyrdomarna. Jag hade istället siktet spikrakt inställt på en stor dressyrhäst av halblodstyp med flashiga gångarter, helst med tysk stam. Dessutom skulle den kunna hoppa ifall jag fick för mig att börja med hoppningen igen. Det var bara ett litet problem. Alla hästar som passade in på min beskrivning av drömhästen var helt fruktansvärda att rida. Tunga, stela, sura och för det mesta hade de så stor trav att jag knappt kunde sitta på dem. Inte alls som mammas mjuka, positiva lusitano.
Då hittade mamma en annons på internet. Det var en P.R.E-valack, fem år. Han stod för försäljning i ett stall som mamma hade hört gott om, Pepino P.R.E Jag ryckte på axlarna och sa att det var värt ett försök. Sagt och gjort, en vårkväll efter skola och jobb åkte vi och kollade på den söta lilla skimmeln. (Eller liten och liten, han är ändå 165 cm i mankhöjd.)

Jag vet inte vad det var med Fausto riktigt som gjorde att jag blev kär. Han var inget som det jag egentligen ville ha. Han hade inte gjort speciellt mycket, han var fel ras och i princip inte hoppad över huvud taget. Provridningen gick inget vidare. Sara visade honom fint men när jag kom upp blev det pannkaka. Sara filmade och när jag i efterhand har tittat på filmen har jag bara kunnat tänka att ?HUR kunde jag få för mig att köpa den hästen?!?. När han inte sprang runt i slängtrav med nosen i vädret, sladdade han i kurvorna eller totalvägrade att gå framåt. Inte direkt den perfekt lydiga dressyrhästen jag hade tänkt mig precis.

Men han hade något, den där Fausto. Det var något där i hans ögon som såg rakt in i min själ. Jag kunde se framtiden i honom. Trots den katastrofala provridningen kände jag att det här, det var min häst. Det fanns inget annat. De där stela halvbloden var plötsligt långt bort.

Vi köpte Fausto och tog hem honom. Om sagan skulle fortsatt som sagor brukar göra så skulle jag nu sagt att allt gick spikrakt uppåt och att alla mina drömmar och planer slog in. Alla vi som har häst vet dock att det inte fungerar så.
Min och Faustos väg har varit ganska krokig. Fausto är en speciell kille, inte helt lätt alltid. Han är en sån där häst som är lite för smart för sitt eget bästa. Han blir lätt understimulerad och han kan gå och hitta på små knep för att komma undan i ridningen om han är på det humöret. Han är ranghög och ganska kaxig men väldigt osäker inuti. Med andra ord behöver han en säker och tydlig ledare men han försöker hela tiden ta över. Varje dag när jag tar in Fausto från hagen försöker han testa ifall han kanske får börja bestämma idag. Varje dag måste jag säga till honom att nej, jag bestämmer faktiskt fortfarande. Som sagt, en speciell kille. Men han är min speciella kille och jag älskar honom.

Fausto är fantastisk. Vi har gjort det mesta ihop, jag och Fausto. Hoppning, dressyr, terränghoppning. Vi har flugit och vi har dansat. Vi har känt. Känslan när det går riktigt, riktigt bra, den skulle jag inte byta ut mot alla pengar i världen. Den människa som aldrig har upplevt det totala samspelet man kan ha med sin häst, han har inte levt. Det går knappt att beskriva, det måste upplevas.
Fausto är min bästa vän. Ingen annan har någonsin varit mig så trogen. Ingen annan har någonsin kommit mig så nära. Ingen annan kan läsa av mig så snabbt. Fausto vet allt om mig utan att jag behöver berätta något. Han har hjälpt mig upp när jag har mått som sämst och han har lyft mig till skyarna. Han har lärt mig mycket om livet och mycket om mig själv. Han är ovärderlig för mig. Fausto är mannen i mitt liv, inget snack om saken.

Nu i höst har jag varit tvungen att flytta ifrån min älskade lilla häst för Uppsala och veterinärstudier. Fausto skulle inte hinnas med här uppe så min kära mamma har fått ta över honom nu. Ibland saknar jag honom så att det känns som att hjärtat ska sprängas trots att jag vet att han har det toppenbra hemma och antagligen inte saknar mig ett endaste dugg. Mamma rider honom jättebra och han fortsätter hela tiden att utvecklas. Den lilla taniga hästen som vi fick hem en vårdag för flera år sedan har gått och blivit stor. Från att inte ha kunnat hålla reda på alla åtta benen i galoppen och inte kunna gå i annat tempo än jättesnabbt oavsett gångart så har han blivit en maffig, välbalanserad häst med gångarter som hela tiden utvecklas i takt med att han blir starkare och starkare. Och vilken utstrålning sen! Jag och mamma har stora förhoppningar på Fausto och jag ser fram emot att få tillbaka en riktig dressyrhäst när jag är klar med min utbildning. Vi får väl se vad mamma säger, vi kanske får slåss om honom.

Jag tänker ibland på vad som skulle ha hänt om jag inte hittat Fausto. Om jag hade köpt ett stelt halvblod med stora gångarter. Hemska tanke. Det är något speciellt med P.R.E-hästar De är inte som andra. De är annorlunda. De är trevligare att rida och att hålla på med. De kanske inte alltid har kapacitet för de högsta klasserna, men helt ärligt ? hur många hästar har det egentligen?
P.R.E är den perfekta rasen för oss helt vanliga människor som rider helt okej bra. De allra flesta av oss vill ändå inte rida världscupen. Vi vill rida hemma på en häst som är trevlig varje dag, inte bara dagen efter en megajobbig dressyrträning. Vi vill ha en häst som vi kan lita på i alla lägen. Vi vill ha en bästa vän. Vi vill leva lyckliga i alla våra dagar. Det kommer jag göra med min Fausto.

My
veterinartjejen.blogg.se