KÄRLEK

Det finns inga ord. Jag vill bara dö. Det är ofattbart. Helt obegipligt och jag kan inte ta bort bilden på nästhinnan av min vackra häst liggande död i leran och regnet. Jag vill spola tillbaka tiden. Jag vill dö. Jag vill inte vill inte vill inte. Vägrar. Det går inte. Det kan inte vara sant. Älskade häst. Bara en häst, men så högt älskad. Det tar så lång tid att bygga upp en sådan relation. Jag har så många fina hästar omkring mej men idag är alla fula dumma och korkade. Jag vill inte se dem. Jag vill bara ha min blyertsgråa vackra fina Trazzel. Var är du????????????? HUr ska jag gå vidare nu? Vad ska jag göra. Jag tror jag dör av sorg. Kan man det? Nej tydligen inte för mitt hjärta slår och min kropp vill andas. Men jag vill inte. Det går inte. Tiden läker alla sår, jag vet det. Men smärtan finns kvar. Jag kommer alltid fråga mej varför. Hur kunde det hända.

Jag ska berätta så att ni vet. Så behöver jag inte förklara allt igen nästa gång vi träffas. Jag vill bara ha en klapp på axeln. Prata om alla hans fina föl och spänt vänta på de som ska komma. Jag orkar inte sörja. Jag vill spola tillbaka tiden men det går inte. Så jag ska försöka spola den framåt i stället. Enda sättet. Annars går jag under.

I torsdags........

Alla hästarna var ute. Det hade varit ett hemskt åskväder på morgonen men sedan klarnade det upp och solen kom fram. Trazzel fick gå i en hage som han inte brukar vara i för att ett annat staket var rivet och stona flyttade en bit. Så jag ville han skulle få äta lite gräs och ha större utrymme att röra sej på- Självklart fick han den möjligheten. Inte någon av dem andra. Trazzel var viktigast. Efter lunch började det duggregna lite och jag skyndade ut för att ta in ett av stona med föl. Fölis har ett sår på benet och har därför bandage på. Bandeget får inte bli blött och jag hade nyss bytt det. Skyndade ut och tänkte ta in dem två och sedan alla pojkarna då det började mullra hotfullt. Vill inte ha mina älsklingar ute i ösregn och åska. Är pjoskig, sägs det. Han PRECIS in med sto och föl i stallet när himmlen fullkommligt öppnade sej och det SMALL till. Jag & praktisAnna hoppas HÖGT och jag som ej är rädd för åska alls blev faktiskt lite skraj. HERREGUD! Slog det ner i ridhuset? Vi slände in sto & föl i boxen och jag bad Anna kika ut så att stona levde. De lever, sa Anna. Vi gick till andra änden av stallet för att titta efter Mats som var ute och klippte gräset. Skrattade högt när vi såg honom komma körande i full fart genom en ridå av regn. Vi pustade alla uta i seminavdelningen och förberedde oss på att springa ut och samla in pojkarna. Lika plötsligt som det började regna så avtog det. Det kom två smällar och lite muller sedan var det över. Varade max 5 minuter totalt. Anna hämtade Galope och jag Teddy. Kikade efter Trazzel från Teddys hage men kunde inte se honom. Märkligt, hann jag tänka. Tog in Teddan och gick hastigt ut igen för att hämta Trazzlaren. Otäck känsla i magen för jag kunde inte se honom. Han måste stå i ett hörn. Blev han rädd och hoppade ut? Trådarna ser hela ut. Man hinner tänka mycket på några sekunder. Halvsprang vidare och så såg jag honom. Han låg med halsen över staketet. På sidan. Helt livlös. Jag visste direkt. Jag gick bara lugnt fram och kände efter puls. Konstaterade att ögat var utan refelx. Ingen puls fanns. Bleka slemhinnor. Död. 

Allt som sedan hände igår eftermiddag är ett töcken. Ringa efter någon som kan hämta honom. Vincha in min döda vän i ett släp. Prata med försäkringsbolag. Bryta ihop och skrika som besatt. Samla sej och vara praktiskt. Bryta ihop igen.

Nu orkar jag inte mer. Vi får höras.

RAZONADO MAC - MIN TRAZZLARE- DU FATTAS MEJ......................